Nu är det snart två månader sedan vi reste bort och jag börjar längta efter att åka iväg igen! Sedan oktober förra året har jag rest utanför Sveriges gränser varannan månad i några dagar, men nu ser det lugnt ut. Om det inte vore för min praktik som börjar nu i mars så hade jag tagit med Liam till London i några dagar och hälsar på Jenny och Kryckan. Men nu börjar praktiken och då blir jag lite låst i sex veckor framöver.

Nästa resmål som jag vill åka till är Paris. Jag vill åka dit med Jesper och bara ha de mysigt <3

Fast som det ser ut nu kommer stor del av våra sparpengar gå till att överleva i juni eftersom varken jag och Jesper får några pengar den månaden. Vi kommer gå på timpenning i sommar så då får vi inte pengar förens i juli. Tråkigt! Annars hade jag bokat biljetter till Paris NU!

Men senast till hösten ska jag åka till Paris.. senast!

Idag har vi varit på ytterligare en otroligt bra utbildning på BUP i Karlstad. Vi får information och en enkel utbildning om Asperger syndrom, autism och ADHD. Psykologen som håller i utbildningen är så duktig och har en så stor kompetens inom denna grupp av barn och ungdomar så jag kan inte låta bli att avundas han.

Eftersom min och Jespers vardag är en ständig kamp med Emil och hans funktionshinder så känns det skönt att få komma på en sån här utbildning och inte känna sig ensam. Men av det man lär sig ska detta användas i praktiken. Vi klarar det hyffsat bra här hemma, men hur går det i skolan? Framförallt på fritids? Där är kraven högre på Emil och då krävs det proffsig personal som verkligen vet vad de gör.

Jag har fått kämpa mycket för hans och mina rättigheter i skolan. Skollagen, personalmöten och samtal till rektorn tillhör min vardag nu. Äntligen har vi fått en personal som finns extra i klassen, som ska hjälpa till när Emil behöver hjälp. Denna resurs är enbart för föreskoleklassen och en del av fritids, vad som händer när han ska första förstaklass till hösten vet jag inte än.

Skolan är noga med att hans resurs inte är en rerurs för honom  utan för klassen, för de vill inte att han ska särbehandlas utan alla barn ska behandlas på samma sätt. Men Emil SKA särbehandlas, men på ett positivt sätt förstås. Han fungerar inte som andra barn och ska då inte behandlas som dem. Han ska behandlas efter sina svårigheter vilket gör att han automatiskt särbehandlas, eller snarare får sina svårigheter tillgodosedda. Likabehandlinsplaner är bra att ha, men det måste även behandlas med varje persons inviduella förutsättningar. Jag har ända sedan vi fick Emils diagnos varit öppen med den och kört med öppna kort till alla; personal, anhöriga och andra föräldrar och barn.

Alla i Emils klass är medvetna om hans svårigheter, vi hyschar inte om det. Emil vet att han fungerar annorlunda, men kan nog inte sätta fingret på hur och så än. Han är lite för liten för det. Men vi kommer hela tiden berätta för honom hur det ligger till. Jag tror på mer förståelse från omgivningen om man berättar om hur det är, annars blir det spekulationer och folk bildar sig sin egna uppfattning om vad som är "fel".

Jag vill inte påstå att det är nått "fel" på Emil. Det är inte nått fel på han! Han tänker och fungerar bara annorlunda än vad vi "normala" gör. Eller normala och normala, vi som går under de normala normerna. Men vem fan vill vara normal?! Självklart vill man vara högfungerande i samhället, det tillhör vår överlevnad på något vis. Men samtidigt, vem vill se normal ut? Vem vill överhuvudtaget fungera och tänka normalt? Vad är ens normalt? Det är många frågor som jag brukar tänka på och finner inte några svar.

Tillbaka till skolan. Emils fröknar är så otroligt underbara! De har lärt känna Emil och vet hur han fungerar. Det tar tid att göra det. Det krävs tålamod och engagemang för att göra det också. De människorna har verkligen haft det och jag beundrar dem. Sånna fröknar behövs det mer av! Sen kommer vi till dem som lever i det gamla och i de normala normerna, de som kanske inte vill ändra på sitt tänkande så mycket och försöka tänka i Emils tankar. Jag är så trött på människor som träffar Emil i 5-10 minuter eller lite längre och sedan kan de "hjälpa" oss och komma med lösningar för oss. Men det fungerar inte så! Man måste vara insatt under en längre tid för att ens kunna försöka hjälpa.

Många människor drar alla med asperger över samma kam, de tror att alla har samma symtom och att alla fungerar lika. Men trots sin funktionsnedsättning är de människorna lika inviduella som alla andra människor. De har sina personligheter och olika drag. Vilket gör att funktionshindret yttrar sig på olika sätta. Många tror att det finns olika grader i aspergern. Men det gör inte det, utan det yttrar sig olika på olika människor bara för att alla har olika personligheter. Vissa har, liksom alla andra, svårare för vissa saker och lättare för andra.

Min kamp mot skola och den jobbiga vardagen fortsätter. Tack och lov för Jesper som är den bästa och mest pedagogiska människa som jag har runt mig! Älskar han! För utan honom hade jag stått ensam i detta, förutom de får samhällsstöd och några vänner som står mig nära.

Och som sista tillägg på detta inlägg vill jag säga:

Jag älskar min kärleksfulla Asperger-unge ! Han är så go och underbar och överröser oss med humör och kärlek mellan varven. Jag skulle aldrig vilja byta ut han mot en normal unge som går under de normala normerna. Det skulle nog ingen vilja om man var i min sits. Vi har tuffa dagar och stunder och jag får leva ett annorlunda liv jämfört mot andra. Ett väldigt fyrkantigt liv där jag inte kan göra så mycket spontant, men vem bryr sig.

Ge världen mer "onormalt" så slipper vi så mycket fördomar!

Min murriga man och jag, september 2011.

Jag passade på att rensa min mobil från alla 690 bilder som jag tagit sen jag köpte den i somras. Det var en hel del, och eftersom jag inte bloggat på länge så bjuder jag på några av dem.

Vid intresse, skriv en kommentar!

Vid intresse, skriv en kommentar!

Fina kille!

Jag har inte skrivit här på snart ett år, ni kan inte ana så mycket som hänt det senaste året! Mitt liv har förändrats rejält åt det bättre på många håll, men åt det sämre på andra håll.

Det största och bästa som hänt mig är Jesper! Min underbara pojkvän sedan 20 maj 2011. Vi fann varandra genom min vän Madde som då var tillsammans med hans bror. De skulle para ihop oss och jag var väldigt skeptisk till en början av olika skäl, men det visade sig att det var det bästa som hänt mig! Trots att vi är olika, som dag och natt så har vi alltid så kul ihop. Han är till exempel lugn och jag är hetsig, men vi kompletterar varandra så bra på alla plan. Så från och med 1 mars 2012 blir vi sambo på riktigt. Barnen älskar Jesper och ser upp till honom så mycket. Han har blivit den där extra vuxna personen som finns i deras vardag som hjälper till och fixar här hemma.

Jag pluggar fortfarande till medicinsk sekreterare och tar min yrkesexamen nu i juni 2012. Då ska jag börja jobba på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad.

Min framtidsvision är att flytta till Karlstad till hösten, för att börja om lite. Då kommer jag ha nära jobb (om mitt vikariat fortlöper efter sommaren) och dessutom finns det mer resurser och hjälp för min största son i skolan där.

Emil har asperger syndrom och sedan hans skolstart i höstas har hans svårigheter eskalerat enormt. För med skolan tillkommer mer krav på barnen och dessa krav är inte anpassade till Emil vilket resulterat i att han har jättestora problem. Problemen är inte bara tillhörande skolan utan även fritids, hemmet, kompisar och framförallt lillebror Liam. Livet är ett ständigt kaos.

Emils fröknar i förskoleklassen är så förstående och snälla. De stöttar mig så mycket. Men tyvärr har de inte så mycket att säga till om när det kommer till bestämmelser och regler. Läget just nu i skrivande stund är relativt lugnt, för nu har Emil äntligen fått en resurs som ska finnas vid hans sida i klassen de kommande två veckorna, sedan är läget ovisst igen. Men jag har en ständig kamp med rektorer, pedagoger, BUP och andra personer som är involverade med Emil. Det jobbigaste med detta är att stå ENSAM! Men tack och lov har Jesper kommit in mitt liv och hjälper mig så mycket han kan och stöttar mig i varje steg jag tar. 

Emils pappa finns inte till mitt förfogande när det gäller dessa problem. Han prioriterar enbart sitt jobb och kan inte ens ta en vab-dag, utan anser att jag har "lön" (han syftar på underhållet) för att vabba och ta tag i alla problem. Jag förstår att man måste sköta sitt jobb, för det är ju ens livlina på ett vis. Men samtidigt så är det inte acceptabelt att prioritera det så hårt att det går före barnens hälsa.

Med detta vill jag inte säga att han är en dålig pappa, för det är han inte. Han är en pappa som älskar sina barn. Det jag vill säga är att som förälder gäller det att ta det fulla ansvaret som pappa eller mamma i alla situationer, både då det är kul och mindre kul. Jag anser att man inte lever upp till sitt fulla ansvar annars som förälder.

Anledningen till att jag delger er all denna information är att många människor den senaste tiden tror att jag utesluter pappan i allt som har med Emil att göra, att jag inte låter han vabba, vara med på möten och sådan likande tillfällen. Men det är inte så, utan han har ett eget val, men sedan kan inte jag rå för att han prioriterar jobb före sitt egna kött och blod. Min utsida döljer min insida som sliter och kämpar varje dag för vårt bästa och för att alla ska bli delaktiga. Tyvärr ser inte alla igenom utsidan, men vissa gör det och de ser situationen. För er andra finns den nu kort förklarad här.

Jag tackar för att Jesper finns, han är den bästa som finns!


Så vad har hänt på sista året egentligen förutom det tidigare nämnda i inlägget?

* Jag har blivit bilägare för första gången i mitt liv till en liten Golf II, 94. Min barn tycker den lilla röda sänkta
pärlan är skitcool. Jag ser den mest som en dyr transport som tar oss från A till B.

* Jag har jobbat min sista sommar på Transcom i somras. Från 8 juni 2012 har jag sagt upp mig!

* Jag har gått upp 13 kg och ser nu mera ut som ett vandrande kylskåp. Jag låter skylla det på Jesper, som också har gått upp 17 kg!

* Jag har hunnit leva i drygt 8 månader som vegeterian och fått dåligt järnvärde. Nu är vi alla köttätare här hemma och det känns bäst så.

* Jag har lugnat ned mig radikalt och är mer harmonisk och cool i mig själv. Det tackar jag också Jesper för.

* Jag har gjort min första tatuering. Den sitter placerad i nacken och det är mina barns namn.

* Jag har rest en del på kort tid. London med Emil i oktober 2011, Amsterdam i November med Jesper och andra vänner. London igen i januari 2012. Men min flygrädsla har eskalerat så mycket så nu kommer jag inte vilja resa mer.

* Jesper har öppnat upp en helt nu värld för mig vad gäller musik, så nu mera kan jag nog kalla mig ännu mer för allätare. I maj ska vi på Black Sabbath i Stockholm.

* Jag har pendlat lite med hårfärger och frisyren har varit kort. I dagsläget är håret rött och jag har en "graderad page med sidecut"


Emil och jag i London oktober 2011.


Jesper och jag i september 2011.


Jag och Madde i september 2011.


Jesper och jag på Halloweenparty i november 2011.


Madde och jag 26 år, januari 2012!





De tre ovanstående bilder är från London i januari 2012.



De fem ovanstående bilderna är tagna på vår resa till Amsterdam.

Länge sedan sist, men jag har bättre för mig i princip.

Nu är det fredag i alla fall. Jag sitter i skolan och gör naaada. Jag är klar med min simpla power point presentation om min LIA plats.

Jag känner mig inte helt kry, halsen svider lite och min näsa är snuvig. Men det har jag förträngt, snart. Det är ju HELG om bara 1 timme! :)

Ikväll blir det fredagsmys med barnen. Jag ska gå förbi COOP sen och köpa filmen Bambi åt dem och lite fredagsmys-snacks.

När de lagt sig kommer Madde till mig och vi (eller jag, för jag vet inte vad hon ska dricka) ska dricka ÖL! Jättegott ska det bli.

Imorgon är jag barnledig och då blir det färga hår på mig och Madde sen blir det mer öl och Mastis på kvällen.

Känns som en mycket rolig helg detta.

Inlägget i bilder

Nu har jag lagt över alla bilder från kameran. Bilderna är från den 19 februari, mo jag minns rätt.
Det var jag och barnen och min vän Sara som var där.