Karin Karlsson

Jag har inte skrivit här på snart ett år, ni kan inte ana så mycket som hänt det senaste året! Mitt liv har förändrats rejält åt det bättre på många håll, men åt det sämre på andra håll.

Det största och bästa som hänt mig är Jesper! Min underbara pojkvän sedan 20 maj 2011. Vi fann varandra genom min vän Madde som då var tillsammans med hans bror. De skulle para ihop oss och jag var väldigt skeptisk till en början av olika skäl, men det visade sig att det var det bästa som hänt mig! Trots att vi är olika, som dag och natt så har vi alltid så kul ihop. Han är till exempel lugn och jag är hetsig, men vi kompletterar varandra så bra på alla plan. Så från och med 1 mars 2012 blir vi sambo på riktigt. Barnen älskar Jesper och ser upp till honom så mycket. Han har blivit den där extra vuxna personen som finns i deras vardag som hjälper till och fixar här hemma.

Jag pluggar fortfarande till medicinsk sekreterare och tar min yrkesexamen nu i juni 2012. Då ska jag börja jobba på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad.

Min framtidsvision är att flytta till Karlstad till hösten, för att börja om lite. Då kommer jag ha nära jobb (om mitt vikariat fortlöper efter sommaren) och dessutom finns det mer resurser och hjälp för min största son i skolan där.

Emil har asperger syndrom och sedan hans skolstart i höstas har hans svårigheter eskalerat enormt. För med skolan tillkommer mer krav på barnen och dessa krav är inte anpassade till Emil vilket resulterat i att han har jättestora problem. Problemen är inte bara tillhörande skolan utan även fritids, hemmet, kompisar och framförallt lillebror Liam. Livet är ett ständigt kaos.

Emils fröknar i förskoleklassen är så förstående och snälla. De stöttar mig så mycket. Men tyvärr har de inte så mycket att säga till om när det kommer till bestämmelser och regler. Läget just nu i skrivande stund är relativt lugnt, för nu har Emil äntligen fått en resurs som ska finnas vid hans sida i klassen de kommande två veckorna, sedan är läget ovisst igen. Men jag har en ständig kamp med rektorer, pedagoger, BUP och andra personer som är involverade med Emil. Det jobbigaste med detta är att stå ENSAM! Men tack och lov har Jesper kommit in mitt liv och hjälper mig så mycket han kan och stöttar mig i varje steg jag tar. 

Emils pappa finns inte till mitt förfogande när det gäller dessa problem. Han prioriterar enbart sitt jobb och kan inte ens ta en vab-dag, utan anser att jag har "lön" (han syftar på underhållet) för att vabba och ta tag i alla problem. Jag förstår att man måste sköta sitt jobb, för det är ju ens livlina på ett vis. Men samtidigt så är det inte acceptabelt att prioritera det så hårt att det går före barnens hälsa.

Med detta vill jag inte säga att han är en dålig pappa, för det är han inte. Han är en pappa som älskar sina barn. Det jag vill säga är att som förälder gäller det att ta det fulla ansvaret som pappa eller mamma i alla situationer, både då det är kul och mindre kul. Jag anser att man inte lever upp till sitt fulla ansvar annars som förälder.

Anledningen till att jag delger er all denna information är att många människor den senaste tiden tror att jag utesluter pappan i allt som har med Emil att göra, att jag inte låter han vabba, vara med på möten och sådan likande tillfällen. Men det är inte så, utan han har ett eget val, men sedan kan inte jag rå för att han prioriterar jobb före sitt egna kött och blod. Min utsida döljer min insida som sliter och kämpar varje dag för vårt bästa och för att alla ska bli delaktiga. Tyvärr ser inte alla igenom utsidan, men vissa gör det och de ser situationen. För er andra finns den nu kort förklarad här.

Jag tackar för att Jesper finns, han är den bästa som finns!


Så vad har hänt på sista året egentligen förutom det tidigare nämnda i inlägget?

* Jag har blivit bilägare för första gången i mitt liv till en liten Golf II, 94. Min barn tycker den lilla röda sänkta
pärlan är skitcool. Jag ser den mest som en dyr transport som tar oss från A till B.

* Jag har jobbat min sista sommar på Transcom i somras. Från 8 juni 2012 har jag sagt upp mig!

* Jag har gått upp 13 kg och ser nu mera ut som ett vandrande kylskåp. Jag låter skylla det på Jesper, som också har gått upp 17 kg!

* Jag har hunnit leva i drygt 8 månader som vegeterian och fått dåligt järnvärde. Nu är vi alla köttätare här hemma och det känns bäst så.

* Jag har lugnat ned mig radikalt och är mer harmonisk och cool i mig själv. Det tackar jag också Jesper för.

* Jag har gjort min första tatuering. Den sitter placerad i nacken och det är mina barns namn.

* Jag har rest en del på kort tid. London med Emil i oktober 2011, Amsterdam i November med Jesper och andra vänner. London igen i januari 2012. Men min flygrädsla har eskalerat så mycket så nu kommer jag inte vilja resa mer.

* Jesper har öppnat upp en helt nu värld för mig vad gäller musik, så nu mera kan jag nog kalla mig ännu mer för allätare. I maj ska vi på Black Sabbath i Stockholm.

* Jag har pendlat lite med hårfärger och frisyren har varit kort. I dagsläget är håret rött och jag har en "graderad page med sidecut"


Emil och jag i London oktober 2011.


Jesper och jag i september 2011.


Jag och Madde i september 2011.


Jesper och jag på Halloweenparty i november 2011.


Madde och jag 26 år, januari 2012!





De tre ovanstående bilder är från London i januari 2012.



De fem ovanstående bilderna är tagna på vår resa till Amsterdam.