Karin Karlsson

Idag var första arbetsdagen sedan i torsdags förra veckan och det var tufft. Jag fick ångest så fort jag gick innaför jobbets dörrar, fast det gick bra. Dagen var fruktansvärt långsam bara, men till slut fick jag åka hem.

Jag åkte direkt för att hämta upp barnen och var hemma tillsammans med dem 18:30. Det är helt sjuk så sent jag är hemma jämt!! Trots att jag börjar vid 8 varje morgon, till och med före 8 ibland. Jag arbetar "bara" 100 %, men det känns många gånger som jag arbetar 120-130 %.

Eftersom vi ska upp 6 på mornarna så måste barnen i säng senast 19:30 och på denna ynkliga timme så ska de hinna äta middag/kvällsmat (men jag kör stenhårt på middag, så vi göra nått tillsammans som en familjetradition under vardagarna), hinna duscha (för de är väldigt lortiga efter långa dagar på dagis och lek i sandlådan), hinna klippa tånaglar och fingernaglar (om det behövs) och eventuellt hinna umgås lite tillsammans utan stress och surigheter.
Allt detta på 1 TIMME! Den ekvationen går inte ihop för mig när jag är ensam med barnen jämt!

Jag är så otroligt grinig just nu, och mitt psyke klarar inte så mycket mer stress! Hade inte mitt juni schema varit klart hade jag imorgon begärt att få gå ned i arbetstid till 75 % med omgående verkan, för jag vill ha mer tid hemma med barnen och allt annat som jag ska hinna med på egen hand.

Jag känner att jag tappat all mitt självdiciplin och mitt självförtroende i all stress. Jag vill få tillbaka det jag en gång hade inom mig. Jag känner att jag på nått vis tappat mig själv nånstans längs med vägen de senaste månaderna...

Jag mår inte så bra just nu...